En biobank består av biologiska prover som går att spåra till en enskild person. Prover kan till exempel tas i samband med din vård, eller i forskningssyfte. Ett biologiskt prov kan vara:
ett blodprov – blod i ett provrör
ett vävnadsprov – till exempel en liten bit hud, eller en liten bit slemhinna från din mag-tarmkanal
ett cellprov – celler från till exempel din livmoderhals
ett urinprov – urin i ett provrör.
Att spara prover som tagits i samband med vård är något som förekommit i Sverige sedan 1920-talet. Ett exempel på en stor svensk biobank är PKU-biobanken, som innehåller prover från alla nyfödda barn som fötts i Sverige sedan 1975. Det är av stort värde att ha en sådan bank vid vissa sjukdomstillstånd hos barn. Till exempel, om ett barn lite senare i livet får en hörselnedsättning kan man ta fram ett prov från PKU-biobanken och se om barnet vid födseln var smittat med cytomegalovirus, som kan ge just hörselnedsättning om smittan överförs i fosterstadiet.
Majoriteten av alla prov som sparas i biobanker i Sverige idag samlas in i behandlingssyfte. Färska prov kan då jämföras med äldre prov, till exempel för att kontrollera att en patient får rätt cancerbehandling.
Biobanken löste livmodercancergåtan
Proverna i en biobank kan också användas för forskning. I Sverige etablerades Medicinska biobanken i Umeå 1986. Biobanken fick stort genomslag på 1990-talet när forskning på biobankens prover kunde påvisa ett samband mellan HPV-infektion och livmoderhalscancer. Idag finns ungefär 450 olika biobanker registrerade hos IVO (inspektionen för vård och omsorg) i Sverige.
Varför behövs en biobankslag?
Syftet med en biobankslag är dels att skydda rättigheterna för den som lämnat prov, och dels att säkra att proverna ska kunna användas för vård och forskning. Den första biobankslagen kom 2003. Lagen krävde samtycke från den som lämnat provet för att det skulle kunna sparas i en biobank. I lagen stod också att ett prov kunde sparas i upp till två månader utan att behöva omfattas av biobankslagen, men inte längre än så.
Vad är nytt i den nya biobankslagen?
Enligt biobankslagen ska alla som lämnar prov i vården få relevant information om vad som gäller enligt biobankslagen, vilket inkluderar information om att prov kan sparas i biobank, och hur prover kan komma att användas. Personen som lämnar prov har rätt att begränsa vad provet ska användas till.
Den nya lagen innebär också att ett prov kan sparas upp till nio månader utan att behöva omfattas av biobankslagen, vilket är välkommet för de vårdinrättningar som behöver längre tid på sig än två månader att analysera prover innan de slängs. Tanken är att den nya lagen ska minska på kostnader och administrationsarbete för vården.
Du kan läsa mer om den nya biobankslagen på https://biobanksverige.se/biobankslagen/
Läs mer: